Numerärt underläge, en vuxen mot två barn. I parkerna, på leklanden, hemma … Så har det blivit för Christian Daun sedan skilsmässan med sin före detta fru. De föräldrapar som bara har ett barn sinsemellan skulle bara våga klaga.
Text: Christian Daun / Foto: Annie Spratt, Unsplash
Min nyskilda otillräcklighet dras till sin spets flera gånger i veckan, och vanligtvis efter barnhämtning på skola och förskola. Jag parkerar bilen varpå Stellan sätter av i full fart mot porten samtidigt som Matilda, som sin vana trogen har lyckats slumra till under den fyra minuter långa bilfärden hem, trilskas yrvaket.
”Men kom nu, älskling,” försöker jag. Samtidigt som jag ser min sons fartstreck försvinna runt hörnet. Kallsvettningarna sätter in. Allt han företar sig bortom det där hörnet sker i blindo. ”Stellan,” ropar jag, dovt förmanande. ”Gå inte över gatan utan mig nu.”
Han är snart sju och vet att man kollar höger-vänster först; men eftersom han är utanför mitt synfält så kan jag inte vara säker. Jag ser honom inte och är för långt bort för att handgripligen ingripa. När jag väl har fått ut Matilda ur bilen och slängt upp hennes dåsiga kropp på mina axlar så står Stellan sedan länge vid porten och stampar, vilket betyder att han alltså har korsat gatan utan vuxen beskyddare vid sin sida.