Del 6: Anders Sundelin, 71 – En röst från en riskgrupp

Måndag 27/4. P O Enquist är död. Han var lätt att beundra. Han tyckte om att bli beundrad. Han var läst. Han byggde ett författarskap som inte liknade någon annans. Han kallades P O, inte Enquist. Hans stil smittade gärna av sig på oss andra som skrev. Det såg ju så lätt ut, så förförande lätt. ”Historien i kort sammandrag låter så här:” börjar ”Legionärerna”. En bit in i boken: ”När de kom till Ystad var allting en svår förvirring.” Tredje kapitlet börjar: ”Till varje undersökning finns en utgångspunkt.” Stilen är torr, saklig. Ändå finns där något som är svårt sätta fingret på, ett personligt avtryck, någonting dolt. I förordet gör han klart för läsarna att han har gjort en undersökning av ett stycke svensk historia, ett infekterat ämne, baltutlämningen. Han har misslyckats, skriver författaren, att ge en objektiv bild och detta misslyckande beror på hans oförmåga, inte hans intention. Han kallar sin bok ”roman”. Ändå är alla personer, alla händelser, verkliga. Ingenting är påhittat, även om han inte anger källor och ibland tvingas till fiktiva initialer. Källmaterialet är ”omfattande”, skriver han. Varför han kallar sin bok ”roman” framgår inte. Även ett reportage kan ha inslag av fiktion, röra sig över osäker mark, misslyckas att ge en objektiv bild. Sist och slutligen är det reporterns blick på händelser och personer som avkunnas men denne får inte göra vad som helst med materialet. I romanen är författaren gud, i reportaget sätter verkligheten gränserna. Därför blir Enquists etikett på sin på många sätt fantastiska bok ett undanglidande, hans tal om ett ”misslyckande” kokett. Att han sedan gick rakt i en fälla riggad av ryssarna är en annan historia. För övrigt finns inte mycket att rapportera denna kylslagna aprilmåndag: Bokförde. Skrev en faktura. Pratade i telefon. Tog en promenad.