Björn Natthiko Lindeblad skriver om tillfällen då tålamodet tryter. Som till exempel när han får råd han inte har bett om – något som händer häpnadsväckande ofta sedan han valde att vara öppen med sin ALS-diagnos.
En dag i veckan i klostret i Schweiz hade vi vandringsdag. En vandringsdag 2007 hade jag vandrat upp till en topp på nästan 3000 meters höjd. Ett tyskt par nådde toppen samtidigt, och vi var ensamma där. Hon bad mig ta en bild av dem vid korset på toppen. Självklart. Sedan frågade hon:
– Har du hört talas om Jehovas Vittnen?
– Ja.
Sedan kom ett vattenfall av dogma på temat “Den yttersta dagen är snart kommen. Vill du vara en av dom få utvalda som får komma till himlen då, eller vill du följa Hitler och George Bush och nästan alla andra till den väldigt varma platsen?”
Hennes man satt och skämdes och tittade ner i snön. Han var uppenbarligen inte ett Jehovas Vittne.
När hon pratat alldeles för länge utan att ställa en enda genuin fråga, var mitt tålamod slut. Jag tittade argt på henne, pekade på min klädsel och sa:
