Christian Daun: ”Därför blir jag mindre cynisk av lekarna i parken”

När journalisten Christian Daun fick barn hände något. Han fick medlemskap i parker. Lekparker och parklekar. Betydelsen av detta medlemskap går inte att överskattas.

7 min lästid

Text: Christian Daun / Foto: Pixels


Att bli fotbollstränare för min snart sjuårige sons fotbollslag kan mycket väl vara den enskilt viktigaste händelsen i mitt liv sedan skilsmässan gick igenom i mars 2020. Varje torsdag vid femtiden samlas vi på Västboda Bollplan i Farsta, för att träna passningar, dribblingar, skott och målgester. 25 lika vilda som blyga pojkar, fem nybakade tränarfarsor. Som en av dessa har jag förmånen att få kränga neonfärgade västar över huvudet på uppspelta små lirare; jag får ropa instruktioner och beröm åt dem, och, med jämna mellanrum, böja mig ned för att knyta deras skosnören som har gått upp och blötts ned av det fuktiga konstgräset.

Liten insats, stor pay-off.

Och det handlar inte enbart om de uppskattande blickar som slängs i min och sonens riktning när vi kommer gående till och från planen. Jag, fullt ombytt med träningsväska över axeln och en trave färgglada koner i handen. Stellan i kölvattnet, ovant bambi-trippandes i livets första dobbskor. Jag kan känna mig lite mallig, det ska erkännas. Bana väg för oss oantastliga medborgare, tack! Vik hädan mobilscrollande zombies, ty här kommer samhällets frisksportande stöttepelare!

Men det är faktiskt inte de mentala ryggdunkningarna som är grejen. Att stå där på Västboda Bollplan, mitt uppe i. Mitt uppe i sorlet, med puls, med vind och regn på kinderna, i steget. Att hjälpa till, att höra till. För mig handlar det om medlemskap.

Gustaf Norén, före detta sångare i Mando Diao, arbetar numera på en skola i Borlänge. Han gav sig dessutom nyligen in i politiken, genom att kandidera i kyrkovalet för Socialdemokraternas räkning. Intervjuad i Aftonbladet motiverade Gustaf Norén det beslutet så här: ”Nu vill jag komma djupare in i min stad. Jag vill inte stå vid sidan om som många gör och bara klaga. Jag vill vara med och påverka.”

Borlänge var en förening, förklarade han, och han ville vara medlem i den.

Jag känner igen det där jättemycket. Min längtan efter medlemskap har eskalerat sedan jag trädde ut ur de giftas skara. Förstå mig rätt nu; jag saknar alltså inte att vara med i de giftas klubb. Jag och min ex-fru valde att gifta oss, absolut. Det var en chans att högtidlighålla vår kärlek en gång, samla massa fina människor och ha en riktigt bra sommarfest. Dessutom reglerades en massa viktiga juridiska saker på kuppen. Så varför inte? Att vara gift bortom bröllopet var däremot ingen biggie för mig. Jag lider inte av någon nykonservativ läggning som får mig att vörda äktenskapet som institution. Att skiljas har alltså inte inneburit utträde ur någon varm och viktig gemenskap.

Jag saknar däremot att vara en del av en familjeenhet. Det medlemskapet har jag förlorat.

Har du skrivit artiklar som du vill publicera på Gazzine?