Åke Smedberg: I en beteshage utanför tiden

Åke Smedberg skriver om magin med fäbodvallen

Tjugmyr Maria Larsson sjunger hem korna. Det är tidigt femtiotal, inspelningen gjord på en fäbodvall någonstans norr om Åsens by, Älvdalen. Man hör sommarkvällen runt henne. Fågelläten, vind, råmanden, koskällor, hundskall.

2 min lästid

Just kringljuden ger en märklig lyster, ett slags mörkare relief åt hennes rena, bärande stämma.

I en beteshage någonstans utanför tiden står hon och sjunger in djuren. Och de kommer, råmande, bölande, med rumporna i vädret och mjölkstinna juver slående mot bakhasorna.

Djurens korta, gåtfulla, mörkt skimrande liv.

De råmande korna, med sina fuktiga mular och beslöjade kvinnoögon. Hunden som far runt deras ben, lyckligt skällande.

För ett kort ögonblick träder de fram ur den mörka skogsranden, visar sig för oss. Säger att detta sker just nu och aldrig mer. Vi finns just nu och aldrig mer!

Innan de sjunker undan igen, försvinner utom hörhåll, går till slakt och glömska. Tystnar, för att aldrig mer göra sig hörda.

Norrut längs fjällkedjan, genom skogslandet. Vidsträckta hyggen, röda av gethö och blommande almick. Granskogsborst på höjderna, luftiga ställningar av frötall i södersluttningarna. Och himlen höstblå, blek, som urtvättade blåkläder svängande på ett väldigt streck över åsryggarna.

Har du skrivit artiklar som du vill publicera på Gazzine?